I går kväll var hustrun och handlade lite i Sollentuna, hon ringde som hon brukar när hon vill ha skjuts hem. Affe och jag masade oss ut och han nosade och kissade som vanligt. När vi var på väg ner till garaget upptäckte jag att han haltade. Det var så allvarligt att jag fick lyfta in honom i bilen. När vi sedan kom hem var Hustrun tvungen att bära upp honom till lägenheten. När vi ätit middag ringde jag till Albano och fick rådet att skyndsamt bege oss dit, så de fick titta på han.

Vi åkte straxt före åtta, det var inte så mycket folk där, tack och lov, men man får ju vänta i alla fall. En Veterinär undersökte honom, klämde och drog, och konstaterade att det var en tålig hund. Han protesterade inte, utan såg bara bedrövad ut, hade svårt att hålla balansen också, såg det ut som. Hon fick nypa honom ganska hårt i tassen, för att han skulle reagera. Slutligen konstaterade hon att det var knäleden på vänster bak som var knas. Förmodligen ett korsband trodde hon. Han fick en smärtstillande spruta och recept på värktabletter samt en ny tid på måndag då de ska kolla upp det hela lite bättre. När vi kom hem verkade han mycket bättre och trippade omkring här utanför och nosade. Vi kom i alla fall hem straxt före tio, så då hade vi sysselsättning den kvällen också.

Men om det nu inte räckte med det, han har sedan i lördags fått en extrem dålig mage och måste kacka lite nu och då, och ibland hinner han inte ut så då blir det som det blir, högar på golvet alltså. Och det är ju inte så kul för omgivningen. Jag tror att det är därför som han ser så sorgsen ut, han har förmodligen ont i magen också.

Nu hoppas i alla fall jag på ett snart tillfrisknande, för det är inte kul att ha en sorgsen hund.

Ha de, vi hörs.