Nej det är inte jul ännu. Det sägs ju att ”ditt hem är din borg”. Och så sägs det att den farligaste platsen är hemmet. Nu kan jag konstatera att det sistnämnda är rätt.

I dag när jag kom hem till lunch hade troligen min kära hustru tappat ett glaslock på golvet så det hade rämnat. Bitarna hade hon lagt upp i en prydlig hög på bänken. Själv klampade jag omkring i vanlig ordning, på köksgolvet för att fixa till lite lunch. Plötsligt, ja vad tror ni hände. Jo en liten glasbit låg tydligen kvar på golvet, men det gör den inte längre. Den sitter nu mera i min häl.

Kände med fingret att det var lite vasst. Gick in i badrummet och hämtade en pincett för att plocka ut den lite snabbt. Det verkade ju enkelt, när jag kände lite av glasbiten. Men då är det ju det där med ålder och vighet. Först satte jag mej och försökte vrida upp fotsulan, men det var ju dömt att misslyckas. Sedan böjde jag knäet och lag upp foten på tvättstället, och det gick ju bra. Men sedan behövde jag ju vrida överkroppen för att komma åt glasbiten. Det visade sej att då stramade det väldigt mycket i midjan, ja det till och med gjorde ont. Ja ja, där midjan satt för några år sedan. Det slutade med att jag fick ge upp alla försök. Nu får jag vänta till lilla hustrun dyker upp och kan hjälpa mej. Nu mera trippar jag fram på tå. Där av rubriken.

Ha de, vi hörs.