Fullt hus och fullt ös. I dag är det ”påks”, ropade Wilda när vi åt frukost. Det har varit ett underbart väder hela dagen. Solen har skinit, från en klarblå himmel och vattnet har legat som en spegel. Själv har jag varit till kyrkogården och fixat till lite på mina föräldrars grav. Planterade lite penséer. Det blev riktigt fint.  Småbarnen har målat ägg tillsammans med sina mammor. Och nu har vi ätit en mycket god påsklunch som våra döttrar har ställt i ordning. Barnbarnen har fått kartor och sprungit runt för att hitta sina påskägg. Det verkade som de tyckte det var kul. Särskilt när de hittade både ägg och presenter vid ändstationen. Vi vuxna har även hunnit med en fika på kommandobryggan, medan barnen sprungit omkring och blåst såpbubblor. Alla somnar nog ovaggade i kväll skulle jag tro.

Ja nu har man jobbat klart för i dag. Plockade i ordning alla grejor i går kväll, så det är bara att lasta bilen. Det är ju ett bedårande väder här så det skall bli skönt att komma ut till landet och de sina, för att fira påsken. Blir nog en hel del jobb också misstänker jag. Om inget annat så ligger isoleringen i bastun och väntar på mej. Men hur som helst blir det miljöombyte i några dagar, och god mat. Ha de, så länge.

Nu har hustrun åkt iväg till landet. Affe och jag är kvar här hemma. Jag skall ju jobba i morgon, så vi åker ut när jag kommer hem. Det har tydligen regnat hela dagen där ute, så Sofia och Danne har inte haft så bra väder som vi hade hoppats på. Typiskt. Havet kyler ju på våren och drar in dimma över land. Men det ska ju bli bättre, säger dom som vet??. Var ner och handlade i Väsby centrum när vi skickat iväg hustrun. Glömde naturligtvis hälften av vad jag skulle köpa, så nu måste jag inhandla det i morgon. Det är inte lätt att bli gammal och glömsk. Glömsk har man ju alltid varit, men jag tycker det blivit lite bättre på senare tid. Det var ju bara öl som jag missade och en sak till, som jag inte kommer ihåg. Nu ska jag tacka för mej, och god natt.

I dag har hustrun och jag varit och handlat på Coop. Det var mycket frustrerande.  Nu tror ni säkert att jag tänker klaga på hustrun, men hon skötte sej exemplariskt. Det är butikerna som oroar mej. Här har man varit medlem i konsum sedan 1972. alltså i 37 år, och sett det förfalla mer och mer. När man tänker tillbaka blir man nästan nostalgisk på tiden som nybliven medlem. Man hade släppt ut barnen för att sitta i lugn och ro för att räkna kvitton. Man försökte lägga de räknade kvittona i en prydlig hög på bordet, och när man nästan var klar kom barnen in, det blev korsdrag, kvittona virvlade omkring och man fick börja om från början igen. Det var tider det. Nu var vi alltså och handlade och hade en skanner med oss, för att slippa stå i kassakön som en riktigt fullvärdig medlem. Och vad händer då. Jag skulle hämta en liten påse med pomme strips. Då finns det bara stora bafta påsar. Så stora att man kan fylla en betongblandare med dem. Det är ju för mycket för två pers. Här gäller det att fråga om det finns mindre. Men var finns personalen? Sprang runt, säkert två varv utan att finna någon, förutom i kassorna. På det tredje varvet mötte jag hustrun. Hon hade en ananas i handen som inte skannern reagerade på. Hon jagade också efter personal. Vad göra. Vi gick till fiskdisken, men de var egna företagare och kunde inte hjälpa oss. Hänvisade till delikatessdisken. Gick dit men den var obemannad. Ilskan och frustrationen började stiga inom en. Plockade lite smågodis för att lugna ner mej. Skulle väga påsen, Vågen avstängd. Pappret slut. Ingen personal att tillgå. Till slut trängde jag mej före i kön, (ganska irriterad), fram till en kassörska och frågade var det fanns personal att fråga. Vi har personalbrist svarade hon lugnt. Precis som jag inte hade märkt det. Det slutade med att vi fick stå i kö med vår förbannade skanner för att den inte kunde läsa av en Ananas. Varför har man skanner. När vi gick ut kände jag att man började närma sej pension.  Förbannad och ville klaga på allt.

Sjukdomar och elände.  Får se om man står på benen efter påsk. Fem av våra sex barnbarn  knaprar penicillin för närvarande. Och deras föräldrar har delvis trillat dit också. Det artar sej bra till ledigheten. Nu var det vist streptokocker som de drabbats av. Oftast så säger de att det är ett virus. Det tar de till när de inte vet vad det är för fel. Det låter ju proffsigt och bra, men vet ni vad virus är en förkortning av.  Vet Inte Riktigt Undrar Själv. Men det säger de aldrig. Ha det så bra. Vi hörs.

Nu har vi varit i Hammarbyhöjden och tagit ut svärfar och luftat honom. Han ville gå på restaurang i dag och äta lite god mat. Han börjar väl ledsna på hopkoket från hemtjänsten, den stackaren. I dag körde jag i alla fall inte omkull gubben, som jag gjorde sist och det får man väl vara glad för. Åtminstone han. Det har ju varit fint väder här idag, men ute på landet hade det varit mulet, råkallt och disigt sa Sofia när vi pratade med henne. Hoppas det blir bättre till påsken. God natt.

Man lär så länge man lever, heter det ju. Själv trodde man ju i sin enfald att man hade lärt sej det mesta vid min ålder. Men ack vad man bedrog sej. Det visar sej nämligen ibland att man har stora hålrum innanför pannbenet. I går pratade jag med en klok man, vid namn Nisse om våra problem med mossan på landet. Jag hade ju monterat en mossrivare på gräsklipparen, och körde över hela mattan. Det visade sej att då slår man sönder en massa sporer som sedan gror på nytt, och man får ännu mera mossa. Han tipsade om en gödning som hette NPK, och kunde med fördel inhandlas på Lantmännen. Detta häller man i en strollervagn, sedan kan man lugnt promenera över gräsmattan några vändor. Man upprepar det vår och höst, så slipper  man en massa mossa i mattan. Här har man nu sprungit som en gasell, och dragit på den där gräsklipparen, och trott att man varit nyttig. Men det är ju så, är huvet dumt får kroppen lida. 

 Vi hörs.

Här är en bild på mitt gamla barndomshem. Ibland när jag ser det kommer jag att tänka på en liten anekdot.

När vi var små min syster och jag, drev vår mor ett litet pensionat i denna fastighet. Till saken hör, att då stod sjöboden på fyra stenkistor ute i vattnet, och det var en landgång som förband huset med land. Vår mor hade annonserat i DN och ville ha hyresgäster till sommaren. En kväll ringde telefonen och vår far svarade. Det var en äldre dam från Stockholm, som var intresserad av att hyra ett rum över sommaren. Hon frågade bl.a om det var långt till vattnet, och vår far svarade. Njaa, det är bit till land. Varpå damen slängde på luren. Senare på kvällen ringde hon igen. Då var det vår mor som svarade, och gav en mer detaljerad bild av det hela. Det slutade med att damen hyrde i flera somrar efter det. Tänk vad fel det kan bli, fast det är rätt.