Här är en bild på mitt gamla barndomshem. Ibland när jag ser det kommer jag att tänka på en liten anekdot.

När vi var små min syster och jag, drev vår mor ett litet pensionat i denna fastighet. Till saken hör, att då stod sjöboden på fyra stenkistor ute i vattnet, och det var en landgång som förband huset med land. Vår mor hade annonserat i DN och ville ha hyresgäster till sommaren. En kväll ringde telefonen och vår far svarade. Det var en äldre dam från Stockholm, som var intresserad av att hyra ett rum över sommaren. Hon frågade bl.a om det var långt till vattnet, och vår far svarade. Njaa, det är bit till land. Varpå damen slängde på luren. Senare på kvällen ringde hon igen. Då var det vår mor som svarade, och gav en mer detaljerad bild av det hela. Det slutade med att damen hyrde i flera somrar efter det. Tänk vad fel det kan bli, fast det är rätt.

Nu har vi åter kommit tillbaka till lugnet. Ett landställe är till för vila och rekreation, är det menat. Men inte hos oss. Vi har farit runt som skållade troll och fixat med både det ena och det andra. Mesta tiden gick nog åt till att montera den nya tv,n. Skulle sätta upp den på ett  väggenstativ. Det visade sig att fästet inte passade på tv,n så jag fick bygga om det. Vi hade tänkt att vi skulle åka hem i god tid i går, men pyttsan. Vi kom hem kl. 20,30. Det var bara att smälla i sig några mackor och vräka sig i säng. Om vi får någon hjärtattack någon gång, så blir det när vi är på väg hem från landet. Bara så ni vet det. Ha de.